I många år hade vi Golden Retriever, och jag hoppas att vi snart kommer att ha en eller två igen. För mig är nog Golden idealhunden personifierad. De är snälla, glada, lekfulla, men ändå lugna, tålmodiga, duktiga på att söka och i största allmänhet bra kompisar på långpromenaden.

Vår första Golden kom i huset när jag och min syster var väldigt små. Så små att uppfödaren egentligen inte ville sälja till mamma. Men så fick vi komma ut dit och titta, och så hon fick titta på oss. Tiken som hade valparna kom genast fram och hälsade på mig. Min syster satt nog i mammas knä.

Jag blev paralyserad av skräck. Normalt var jag inte hundrädd, men jag kände ju inte den här stora främmande hunden. Jag måste ha tänkt att det bästa vore att stå så stilla som möjligt. Den gulliga tiken stack in sitt huvud under min hand, som för att visa mig hur man umgås med hundar. Och det hjälpte! Mamma fick köpa en valp.

Valpen växte upp till en vuxen hund som blev barnsköterska åt mig och min syster. Det var så hon såg på oss, verkade det som. Vi försökte aldrig bestämma över henne, så hade hon velat hade hon kunnat ta befälet. På ett sätt gjorde hon kanske det, men inte så att hon bråkade. Om någon främmande ville in i huset, fick de passera henne först. Golden retriever är inte bra vakthundar sägs det, men det var hon i alla fall. Utan att morra eller skälla eller nära på bitas en enda gång.

Vår andra Golden var expert på att söka godis. Vi körde ut henne ur rummet, gömde en massa godis (upp till femton-tjugo stycken, och nej, hon blev aldrig tjock!). Sen fick hon komma in, och så letade hon upp allihop på kort tid. Naturligtvis fick hon äta upp dem också.

Hon ville alltid springa lite fortare än hon egentligen orkade, så hon blev ofta rätt så trött när hon varit ute på en språngmarsch (inte promenad egentligen). Var inte orolig, om du inte har tid att springa långt, så kan din hund springa själv i en trädgård eller inhägnad rastplats eller något annat bra ställe.

Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om henne (och vår första också), men det får räcka med en sista liten episod. En kväll satt vi uppe ganska länge, och vädret var bra också. Men vi glömde hundarna kopplade ute på gården. Ytterdörren var öppen så om de velat in kunde de ha skällt. Men de gjorde de inte, förrän tre något berusade personer gick förbi.

Mannen hörde de små hundarna (apson och cairnen) och tänkte tydligen gå in på tomten och reta dem lite. Han hade ingen aning om att ett stort tyst odjur närmade sig. Plötsligt fick han och hans tjejbekanta se hunden dyka upp i månskenet. Hon var alltid stor som den största hanhunden (enligt rasstandarden) och i halvmörkret måste hon ha sett enorm ut.

Eftersom han gjorde intrång på vår mark (villaträdgården) så var han uppenbarligen en fiende. Fiender behandlar man så att man låtsas bita ihjäl dem. (Det hade hon gjort med flera oförskämda småsyskon och kavaljerer tidigare). Alltså närmade hon sig snabbt. Inkräktaren försökte backa och vända, men det tog ju lite tid, och under tiden gallskrek hans kompisar efter honom.

Det var hur kul som helst att se. De där tre tänker sig nog både en och två och tre gånger för innan de gör intrång på någons tomt igen.

Golden retriever härstammar från gränstrakterna mellan Skottland och England. Rasen kom till så att man korsade gula retriever (som föddes i kullar hos vad som nu är Flat Coated retriever) och så Tweed water spaniel (en vattenspanielras som inte finns längre). Det här hände i slutet av 1800-talet. 1919 erkändes rasen under sitt eget, nuvarande namn.

När det gäller labradorer har jag ett par minnen som jag gärna skulle vilja berätta om.

Jag vet inte så mycket om rasen, men jag kommer i alla fall ihåg när vår andra golden träffade vår grannes hund, en svart labtik.

Vi var ute och gick med vår golden och på samma trottoar i motsatt riktning kom grannen med sin nya valp i koppel. Valpen blev förtjust i vår vuxna golden. Hon hoppade upp och slickade vår goldens ansikte, vilket hennes matte inte tyckte så mycket om. Vår golden var inte så glad heller, men vi, hennes mänskliga systrar, eller mammor, hur man nu vill se det, var antagligen ensamma om att märka det. Hon såg bara lite generad ut. Det var som hon ville säga, så pinsamt, men i alla fall, det är ju bara en liten valp. Så drog grannen iväg med valpen och fortsatte med sin promenad.

Vår golden är borta nu sen ett par år och grannens hund också. Hon skällde rätt mycket för en labrador. Jag trodde i alla fall att labbar var som golden. Att de inte skäller så mycket. Ibland brukade andra hundägare bli irriterade på sina hundar, när vår tik bara stirrade lite frågande. Det var som om hon ville säga: vad skriker du om? Det är inget fel på min hörsel. Det betyder nog att grannens hund kände sig ensam, eller så är labradorer lite annorlunda än golden retriever.

Min syster hade också en (amerikansk) Cocker Spaniel och senare, när han var borta, en till. De är hur gulliga som helst.

Utom när det gäller två saker. Det verkar som om de har en massa medfödda defekter, som påverkar livslängden. Och så är de lite hysteriska. Men min systers två var hanhundar. Tikar kanske är lite lugnare. Spanielraserna kan spåras så långt tillbaka i tiden som till 1300-talet. Första gången de enskilda raserna började nämnas var 1790. Båda cockerraserna har samma ursprung, men 1946 blev det uppenbart att rasen hade delats i två olika typer, på var sida om Atlanten.

Fast cockerspanieln används mest som sällskapshundar, men den kan användas som jakthund också, och den behöver mycket sysselsättning och motion. Det behöver inte vara jakt.