När jag var liten hade mamma undulater och kanariefåglar. Senare skaffade jag och min syster några också. De är vackra, roliga och intelligenta fåglar. Men min favorit (förutom dvärghöns som vi inte vågar ha, för att om det bryter ut en epidemi kan myndigheterna låta avliva alla lantbruksdjur) är nymfparakiter (eller nymfkakaduor som en del vill kalla dem). Som jag ser det, är de de allra vackraste och tillgivna fåglar man kan tänka sig. I en bok kallas de förresten för nymfpapegojor. Men hur som helst föredrar jag att kalla dem för nymfparakiter, för de kan korsas med sångparakiter, som tydligen bevisligen är parakiter, men däremot inte med vanliga kakaduor.

Min första nymfparakit levde sorgligt nog inte så länge. Jag har ingen aning om vad som hände. Hon var i alla fall väldigt tillgiven och brukade sitta på min axel och plocka med mina örhängen eller bryta av blyertsen i min penna när jag gjorde mina läxor. Jag skaffade också en pojkvän till henne, efter vi fick vår första katt, för att kompensera henne för att hon inte fick flyga fritt i hela huset. De hatade varandra vid första åsynen. Från början trodde jag att hanen hatade mig också. Men nu, åratal senare, har jag insett att han faktiskt tycker rätt mycket om mig. Han har kanske vant sig vid mig efter hand.

Hur som helst tigger han mat från mig. När jag äter bröd eller pasta vill han alltid ha lite av det. Och fast han brukade hata färsk frukt och grönsaker, tycker han om det också nu. Jag antar att det beror på att han bor i köket nu. Vi hade buren/voljären i ett annat rum förut. Det tar en massa plats, men det är det värt.

Min syster skaffade också en nymfparakit, samtidigt som jag fick min. Tyvärr dog hennes fågel tidigt också. De kom från samma ställe, så kanske var de inte bra uppfödda. Hur som helst, senare skaffade hon en ny (och jag skaffade en hane till den honan också). Tyvärr dog den hanen ganska tidigt, men min systers hona blev genast förtjust i min gamle hane, och de är nu ett ganska lyckligt par.

Nymfparakiter tycker om att flyga fritt i rummet, och de behöver också en väldigt stor bur/voljär. När du släpper ut din fågel måste den vara lite tam, så du kan fånga den utan att skrämma den, om du skulle behöva. Häng något för fönstren, eller dra ner gardinerma eller persiennerna. En fågel kan inte se fönsterrutan så de kan bryta nacken när de försöker flyga ut.

Ge dem en fröblandning från zooaffären. Jag är inte expert på utfodring, men en blandning kan vara bra. Så kan de välja själva vad de tycker bäst om. Försök att uppmuntra din fågel att äta lite frukt (gärna äpple) och grönsaker, kanske lite morot. Någon berättade för mig att kiwifrukter är väldigt giftigt för fåglar, så ge dem inte det. Vad du än ger din fågel måste det vara rent och torrt.

Använd helst inte de små sittpinnarna i plast som ofta följer med buren när man köper den. Skaffa några tjocka grenar ute i trädgården i stället, men se till att de inte är giftbesprutade. Man kan också köpa tjockare träpinnar i zooaffären. Fågeln behöver en vattenskål eller automat. Fåglar kan inte dricka så mycket på en gång, så de måste dricka ofta istället. De tycker också om att bada eller duscha. Du kan spreja dem med en sprejflaska för krukväxter, men se till att det inte finns något giftigt i flaskan. Det är bäst att använda två olika flaskor. Men se till att din fågel inte blir kall. Om det är dragigt kan din fågel få lunginflammation.

Det är i stort sett allt jag vet om fågelskötsel. Försök att få tag i en bok om nymfparakitskötsel och läs innan du skaffar fågeln. Du kan lära dig mycket på det sättet. Det går också bra att söka information på nätet.

Jag känner inte till så mycket om olika raser/varianter av nymfparakit. Bara en sak - de vanliga gråa är friskast. En del andra, väletablerade typerna kanske är lika friska, men akta dig för de ovanliga och exotiska typerna. De kan ha skapats genom extrem inavel.