Numera har jag en Lhasa Apso. (Min andra hittills). Om du är förtjust i stora brukshundar, tycker du nog att det här är en liten knähund. Men små orientaliska hundar har fötts upp sen årtusenden tillbaka för att vara trevliga kompisar. En nackdel med rasen är att den behöver mycket pälsvård. Jag löste det problemet genom att klippa min hund, så hon ser ut som en valp. Det kanske inte är lika imponerande som en apso i utställningstrim, men det är faktiskt väldigt praktiskt.

Lhasa Apso fanns i kloster och hemma hos de rika tibetanerna, som sällskap och vakthundar, och som någon sorts maskotar. Vanligtvis gick det till så att apson slog larm, och sen fick den stora, tuffa tibetanska mastiffen ta över och ge sig på inkräktaren. Eftersom de har så lång päls så hjälpte apson till att värma sina mattar också.

Min första apso var om möjligt ännu gulligare än den nuvarande. Hon brukade krypa upp i mitt knä när jag grät och där nosade hon förvånat och eftertänksamt på det våta på mina kinder. Då kunde jag inte fortsätta gråta.

Hon var inte alls bra på att göra konster eller att leta godis, men hon var rätt bra på att gå på bakbenen och otroligt klok och förståndig. Om jag hade fyllt på hennes matskål och satt ner den på golvet innan hon kom in brukade hon rusa fram till mig. Då sa jag, nej, den är där borta och så sa jag var den var och pekade ditåt. Hon förstod direkt och sprang iväg förbi alla möblerna. Det fanns ingen chans att hon kunnat se skålen av sig själv.

Tyvärr fick jag inte behålla henne länge. Hon blev inte ens tre år. Det verkar som om hon hade något medfött hjärtfel. En gång var vi i en inhägnad rastplats. Tyvärr dök det upp två belgiska vallhundshanar. De trodde min systers cairnterrier var något sorts byte och kastade sig över henne. Sekunderna innan de bet ihjäl henne, vände hon sig om och gav dem en blick. Den blicken verkade ha sågat av dem benen. De föll omkull och krälade framför henne och bad om ursäkt. Jag skojar inte. Men min apso såg de inte ens. Hon gick och nosade lite för sig själv alldeles i närheten och märkte aldrig att något hände. Det var som om hon var en liten ängel redan medan hon levde.

En gång tog jag med min andra apso till en valputställning. Det gick ganska bra, och det skulle ha gått ännu bättre om det inte att hade råkat vara en dålig tidpunkt för henne. Allra värst var att hon hade en oförskämd hanhund bakom sig. Det var hennes kullbror, som nu bor hos oss. Även ortsett från den här lilla incidenten, så blev både hon och jag totalt uttröttade av alltihop. Vi bestämde oss för att inte gå på några fler utställningar. Men hon är jättesöt och efter vad jag förstår så är hon ganska nära idealet enligt rasstandarden.

Apso är verkligen söta och tillgivna. Men de är också väldigt små och jag är hela tiden orolig att något hemskt ska hända henne. Skämmer jag bort henne? Det är klart jag gör. Och pysslar om henne och gör stor affär av henne. Varför inte? Hon är min bebis, och till skillnad från människobebisar så kommer hon inte att växa upp till en bråkstake. Men trots det så skulle jag gärna ha en stor hundkompis till, någon som jag inte behöver oroa mig lika mycket för.

Jag älskar när hon kommer och sträcker upp tassarna mot mig och vill upp i mitt knä. Om jag inte reagerar direkt, slår hon otåligt på mig tills jag lyder. När jag lämnar henne ensam en stund ylar hon. Ibland skäller hon också. Då låter hon som en mycket liten dvärghund. Men hör hon något utifrån när hon sitter i mitt knä så låter hon plötsligt flera gånger större. Det känns nog tryggt att ha mamma under tassarna.

Tibetansk spaniel är en mycket intelligent hund som härstammar från bergstrakterna i Tibet. Ursprungligen kommer dessa små hundar från klostren, där de värderades högt av munkarna. De användes bl.a till att med sitt skall varsko om annalkande besökare. Detta karaktärsdrag finns fortfarande kvar hos rasen.

Munkarna i Tibet sålde aldrig några hundar utan de gavs bort som mycket värdefulla gåvor. Precis som de brukade hålla utkik från murarna runt klostren så tycker de än idag om att klättra upp på ett bord, en stol eller på fönsterbrädet för att få en bra utkikspost.

Rasen är en utmärkt familjehund, de är mycket tillgivna av sig och kärleksfulla mot sin matte eller husse, de kan vara reserverade mot främlingar innan de har konstaterat vad det är för en person.

De är av naturen mycket nyfikna av sig och vill veta allt som händer i deras hem. De vill intelämnas ensamma utan vara tillsammans med sin matte eller husse överallt.

De är extremt glada och smarta hundar, med ett mycket starkt drag av invidualism och samarbetar bara när de själva vill. Det är en hund som man inte kan dominera, och man skall aldrig förvänta sig ögonblicklig lydnad. En Tibetansk Spaniel har mycket höga tankar om sig själv och visar stor värdighet.

Rasen är långlivad samt frisk och sund. Ofta håller de sig aktiva och vitala upp till 15-16 års ålder.

Dagens Tibetanska Terrier skiljer sig inte mycket från ”gårdagens”. Mycket av dess charm ligger i att den har så mycket ”urhund” i sig. Dess beteende har heller inte förändrats i någon större grad. Vem håller koll på att hela flocken hänger med när man är ute i skogen?? Vem ligger på höjden vid lägrets kant, dvs på köksbordet, och talar om när ”fienden” närmar sig? I berättelserna om tibben påpekas alltid hur smidig och snabb den är och duktig på att ta sig fram i den kuperade naturen i Tibet – idag är den ofta duktig på agility och suverän på att klättra över staketet runt tomten om den känner för en liten utflykt och promenerar smidigt bland blomkrukorna i fönstret utan att välta dem.

Den tibetanska terriern tycker om att göra saker tillsammans med sin ägare. Den är mycket lättlärd, men som många som tränar lydnad och agility med dem upptäcker, gör den inte alltid det som förväntas av den, när det förväntas. Den har ofta egna åsikter om hur saker skall gå till. ”Jag skall bara...” är en mening Tibben ofta använder. Med stenhård disciplin och rytande kommer man ingen vart, men med en stor portion humor och inte alltför höga förväntningar på tävlingsresultaten kan man ha väldigt roligt tillsammans på en lydnads- eller agilityplan. För att inte tala om att man kan roa sin omgivning på ett enkelt sätt.

Tibben tycker om att lära sig nya saker, så vill man inte träna regelbundet kan man alltid lära den konster hemma. Gömma godis, är en bra lek. Det brukar både hunden och ens bekanta uppskatta. Tibben gillar att vara medelpunkten så den visar gärna upp vad den kan. Den Tibetanska Terriern är en härlig kompis och familjehund i en familj med humor, förutsatt att den vet sin plats i familjen och att den fått en rak och konsekvent uppfostran. När tibben är klar över reglerna då följer han dem – så länge han vet att du ser honom...