Jag tänkte faktiskt börja
med svenska - mitt eget språk. Det kanske inte är
så häftigt som en del andra språk som talas av
en massa människor, kanske på fler än en kontinent.
Men vi har faktiskt ett intressant och, tycker en del, vackert språk.
Jag kan inte avgöra om det är vackert eller inte. Om man
har hört ett språk talas sedan innan man föddes,
så är det svårt att tänka på det som
vackert eller fult.
En sak som jag är helt säker på
är i alla fall att svenskan är inte det "värsta"
språket i världen. Men tyvärr tyckte jag nästan
så när jag var yngre. Jag var övertygad om att svenskan
snart skulle dö ut bland annat på grund av en massa anglicismer.
Varför ska man ha olika språk om alla börjar låta
precis som engelskan, egentligen?
Svenskan är uttrycksfullt, och precis lika
bra som något annat språk i världen. Det kanske
är svårt att lära sig. Men det är inte heller
så lätt att avgöra när man pratat språket
hela sitt liv.
Även om det inte talas på flera kontinenter
så är det faktiskt ett ganska viktigt språk i Östersjöområdet.
Det är modersmål för 300 000 människor i Finland
förutom de ungefär 9 miljoner svenskar som talar det.
Dessutom används det som ett andra eller tredje språk
i bland annat Estland (och naturligtvis i Finland, av människor
med finska som modersmål).
Har du någon gång undrat var gränsen
går mellan språk och dialekt? Efter vad jag förstår
brukar man inte kunna förstå andra språk utan att
ha studerat dem först. Men vi förstår ju norska,
och med lite ansträngning, danska också (fast vi får
ju lära oss lite om dem i svenskundervisningen i skolan). Enligt
den vanliga principen skulle våra språk alltså
inte kunna kallas för språk, utan borde räknas som
dialekter. Egentligen kanske vi talar nordiska (och i Sverige mer
exakt östnordiska).
Jag brukar titta på tv-serien Värsta
språket. Där har jag lärt mig en massa kul och intressant
om svenskan, och andra språk. Det kan jag verkligen rekommendera.
Fredrik Lindström har också skrivit några böcker
om vårt språk. Läs dem. Det är både
kul och intressanta.
Visste du förresten att det vi kallar svenska
egentligen inte alls bara härstammar från rena urnordiskan
(som kanske lät lite som isländska och älvdalska).
Under medeltiden påverkades svenska språket
bland annat av tyskan. På medeltiden verkar det som
om folk på Brittiska öarna, Island, Grönland, Färöarna,
hela Skandinavien och i åtminstone norra Tyskland kunde förstå
varandra, ungefär som svenskar och danskar kan förstå
varandra idag. Det är faktiskt ganska häftigt.
Med kristendomens införande och kyrkans ökande
makt i Sverige (och naturligtvis i övriga Norden) blandades
en massa latin in i språket.
Under 1600-och 1700-talen var Frankrike en stormakt
i Europa (fast fram till början av 1700-talet var faktiskt
Sverige en mindre stormakt, främst i Östersjö-området).
Från Frankrike kom också en massa kultur och vetenskap,
så franskan påverkade svenskan ganska mycket
under den här tiden.
Sedan andra halvan av 1900-talet har engelskan
börjat sitt segertåg över världen - och naturligtvis
också i Sverige.
Svenskan, tillsammans med övriga nordiska
språk, andra germanska språk (som tyska, engelska och
holländska), slaviska språk (som polska och tjeckiska),
romanska språk (som franska, italienska, spanska och portugisiska)
och till och med grekiska tillhör allihop den indo-europeiska
språkgruppen. Men det gör inte finskan, och inte heller
estniskan, samiskan och ungerskan, för att ta några exempel.
De tillhör istället den finsk-ugriska språkgruppen.
Jag ska bara nämna en annan språkgrupp, fast det finns
ganska många i världen. Arabiska och hebreiska hör
till den semitisk-hamitiska språkgruppen.
|