Jag är dotter till en
deckarfan, och det har väl påverkat mig en del. Här
är några av de deckarförfattare jag tycker bäst
om:
Först en klassiker, Michael
Innes. Hans böcker är så bra. Det märks
att författaren var universitetsprofessor. Böckerna är
väldigt kulturella. De är också väldigt bra
deckargåtor. Jag har hittills inte läst en enda av hans
böcker som jag inte tycker om. De flesta av hans böcker
utspelar sig i England, eller i alla fall Storbritannien. De första
av dem utspelar sig under trettiotalet och de sista skrevs på
åttiotalet, alldeles innan författaren dog, så
jag antar att de utspelar sig på åttiotalet också.
Jag älskar Reginald Hills
Dalziel och Pascoe-böcker också. De är otroligt
välskrivna. Dalziel (det uttalas Dee-ell, tydligen) som betyder
djävul på corniska, om jag kommer ihåg rätt,
är en gapig, respektlös, stor fet man som är expert
på att lösa knepiga mordgåtor. Pascoe är hans
partner. Min favoritkaraktär är Wield, som är bög.
Han är jättetrevlig, men till skillnad från Pascoe
är han ingen mes.
Finns det något som heter hunddeckare?
Ja, det gör det. Susan Conant skriver såna. De
är inte lika bra som Michael Innes böcker, men om du gillar
hundar borde du läsa hennes böcker. Susan Conant's deckare,
Holly Winter, frilansar för en hundtidning. Hon bor i Massachusetts,
precis som författaren.
Rita Mae Brown och Sneaky Pie
Brown skriver också deckare med djur i. Serien heter Mrs
Murphy-mysterierna. Mrs Murphy är Sneaky Pie Browns alter ego,
en smart tabby (randig katt). Hon har en medhjälpare, Tuck,
som är en pembroke welsh corgi. (Jag tror inte mina katter
eller min hund någonsin kommer att hjälpa mig skriva
en bok. Men de vet hur man stänger av en dator...) Berättelserna
utspelar sig i amerikanska södern, i Virginia.
Jag älskar Janet Evanovichs
Stephanie Plum-mysterier. De är så roliga. När jag
är deprimerad (och det är jag ganska ofta), läser
jag gärna en av hennes böcker. New Jersey verkar vara
en helkonstig, men kul plats att bo, i alla fall enligt Janet Evanovich.
Hennes språk är fantastiskt, och stilen är helt
unik.
Så vill jag gärna presentera
en ny svensk deckarförfattare. Karin Alvtegen. Hon
är faktiskt släkt med Astrid Lindgren. Karin skriver thrillers.
Hennes första bok heter Skuld, och hon skrev den för att
komma över sin brors död. Den är inte riktigt så
bra som hennes nästa bok, Saknad. Läs dem. De är
mycket, mycket bättre än de där bästsäljarna
som ligger på listorna jämt. Tyvärr kan jag inte
rekommendera hennes tredje och senaste bok. Jag tyckte verkligen
inte om den, fast den nog är lika välskriven som de andra.
Det finns andra verkligt bra svenska
deckarförfattare. En av dem är Thomas Kanger. En
annan är Emma Vall (som egentligen är tre kvinnor,
som använder samma pseudonym.). Båda två (ja, alla
fyra, alltså) är journalister. Fast jag vanligtvis inte
tycker om att läsa om politik, är de här böckerna
riktigt intressanta.
Båda författarna har en
kvinnlig huvudperson. Kangers Elina Wiik är en ung kvinnlig
polis, men Valls Amanda Rönn är en gymnasielärare
som blir reporter. Vad jag inte tycker om när det gäller
Amanda Rönn, är att fast hon är ganska ung, så
faller hon jämt för äldre män. Det är inte
min grej, men det kanske beror på att minst en av kvinnorna
bakom pseudonymen är mycket äldre än huvudpersonen.
En deckarförfattare som jag
just upptäckt är Åsa Nilsonne (ja, jag tycker
också att det är ett konstigt namn). Hon är egentligen
psykiater och psykoterapeut, men har börjat skriva deckare
på senare år. De två böcker jag läst
av henne heter Smärtbäraren (väldigt annorlunda idé),
och I det tysta. Den senare är en del av en serie på
tre delar som handlar om polisen Monika Pedersen. Hennes böcker
är väldigt välskrivna och klurigt uttänkta,
med många intressanta fakta.
Nyligen har jag upptäckt en
annan svensk deckarförfattare - Arne Dahl. Han skriver
om en påhittad grupp vid rikspolisen - A-gruppen, som utreder
brott med internationella kopplingar. Eftersom det handlar om en
hel grupp poliser finns det flera huvudpersoner att välja på.
Själv tycker jag bäst om Arto - som är en fd advokat
från Finland, och Jon som är homosexuell och har blivit
trakasserad på sitt förra jobb. Övriga är jag
mindre förtjust i, men böckerna håller rätt
bra, trots att Arne Dahl har en tendens att sväva ut lite.
En del böcker är faktiskt lite osannolika.
Laura Trenter är en ny
deckarförfattare. Hon skriver för barn, men vuxna läsare
kan nog tycka om hennes böcker också. Om hennes namn
verkar bekant så beror det på att hennes föräldrar
skrev (och när det gäller mamman, skriver fortfarande)
deckare också, men inte för barn. Jag föredrog Det
Brinner , eftersom huvudpersonerna var lite äldre än hennes
andra karaktärer. Därför tyckte jag också att
handlingen var mer komplicerad. Jag önskar de här böckerna
hade funnits när jag var liten.
Lauras föräldrar tog sig
namnet Trenter efter en deckarklassiker, E C Bentleys Trent's Last
Case/Trents sista fall. Den borde man läsa om man tycker om
deckargenren.
>>
Fantasyförfattare>>
|